En sak jag låg och funderade på igårkväll var hur ofta vi egentligen missförstår vilka signaler hästar ger till oss. Vilka signaler djur OCH människor över huvud taget ger till oss. Men eftersom det är främst hästar jag intresserar mig av - så är det självklart dom inlägget kommer handla om!


Tänk dig att du åker förbi en ägare och dess häst. Ägaren ska sitta upp och rida ut - vilket du lagt märke till. Hästen glänser, har öronen spetsade rakt upp i vädret, ögonen är stora och glittrande svarta. Vid första anblick är det lätt att tro att den här hästen är glad, nyfiken och ivrig att få komma iväg.

Hästen jag beskrev är dock raka motsatsen. Den här hästen är fullt uppmärksam på en eventuell fara. Öronen är riktade rakt mot det farliga. Hela kroppen är fullt fokuserad och redo för att fly ifall det skulle hoppa fram en puma ur busken.


Så är det självklart inte varje gång, vad jag försöker få fram är att många människor misstolkar hästens signaler. Många saker kan vi inte uppfatta (hästarna pratar ju med oss hela tiden!), men en sån sak som att kunna skilja på en nyfiken och en rädd häst, en pigg och en stressad häst och andra liknande situationer borde vara enkelt och självklart. Konstigt nog är det inte det och jag läser och ser på internet varje dag hur människor skyller ifrån sig på hästen för sina egna misstag.

Jag tror det är jätteviktigt att vi lär oss se skillnad på hästen i olika situationer för att kunna leva i harmoni med djuren. T.ex. om hästen blir rädd och hoppar till reaggerar vi automatiskt med att skälla, rycka i munnen o.s.v. Varför? Det får knappas hästen att bli lugn. Möjligtvis att den blir fokuserad på något annat - kanske att vi inte ska göra den illa igen. Men lugn? Nej. Syftet är kanske inte ens att få den lugn, utan att försöka tvinga hästen att inte bli rädd igen. Och hur hade man tänkt att det skulle gå till? Man kan träna bort rädslor, men vad tänker man med när man försöker tvinga bort dom?

Nu blev det en lång text så jag ska avsluta här, har fått fram mitt budskap tror jag.